Das Lächeln des Fuchses
För en vecka sedan laddade jag och mina vänner upp inför kvällen. Vi tog på oss våra karnevalskostymer, satt i en ring i ett spanskt kollektiv och tärningslekade fram ölklunkar. Sedan begav vi oss hem till Linas stora kollektiv där det var fest med dj i trappan, beer pong, jäger på toaletten, tyskaprat och förhoppningar. Väl hemma var vi ett gäng i en säng som pratade, fnittrade och nyktrade till. Gänget krympte, fredag blev till lördag och allt var annorlunda. Vi åkte till Köln, trängdes med folk, gäspade oss igenom en pastalunch och åkte hem igen. Karnevalen var mest någonting runt omkring. När man har fina människor runt omkring sig behöver man ingenting mer. Då räcker det att köpa hem vietnamesisk mat, kramas och boka en bussresa till Bryssel.
Den senaste veckan har gått fort. Just nu sitter jag i min hårda men ändå bästa fotölj i min källare och för andra gången den här veckan är jag helt själv. Jag umgås så himla mycket, mest hela tiden, men jag gillar det. Förutom att umgås har jag tyskalektioner och nu är det bara tre veckor kvar av undervisning i skolan. Igår hade jag intervju/samtal med min kommande praktikplats och jag tror jag kommer trivas så bra. Jag fick prata lite om mig själv och blev visad runt på sjukhuset. Kvinnan som pratade med mig berömde min tyska och jag växte flera centimeter. Sedan gick jag igenom den lilla byn jag kommer ha min praktik i och solen sken. Det var en typiskt bra dag. Alla dagar den här veckan har varit så typiskt bra och jag förstår inte hur livet kan behandla mig så väl, men jag är tacksam för det. Jag ler och ler och ler.
Tolles Genitiv! Ist auch für Eingeborene nicht ganz einfach. Viel Spaß Brüssel und bis bald!